Antikvariatet

Antikvariatet

Om Antikvariatet

Antikvariatet är en blogg om gamla böcker!

Jag hittar bortglömda gamla böcker i min pappas bibliotek, i second hand-butiker och på loppisar, och i ett och annat antikvariat. Boklådor är bokskatter!

Om jag hittar en bok som på något sätt väcker inspiration och läslust hos mig - eller gör mig arg eller uttråkad, eller vad som helst! - så hittar ni den på Antikvariatet!

Recension 12 - I sjustjärnans tecken

UngdomsbokPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:24:53

Titel: I sjustjärnans tecken

Författare: Ingrid Persson

Antal sidor: 220

Förlag och år: Bonniers Junior Förlag, Stockholm, 1991


-------------------------------------------------------------------------


Jag började läsa "I sjustjärnans tecken" för att den lät spännande när jag läste baksidan på boken. Att det rörde sig om en ungdomsbok gjorde ingenting, jag som har barnasinnet kvar skulle nog roas av boken! Framför allt var det för att bokens baksida utlovade kusligheter som jag satte mig ner med den.

Så värst kusligt var det tyvärr inte, men det har nog sin förklaring i att jag är något äldre än målgruppen. Men den var ändå ganska läsvärd. Jag ville hela tiden läsa klart boken - inte för att den var trist, utan så att jag skulle få reda på vad som hände med Annelinus!

Boken handlar om två syskon, Anneli och Linus, som under sin uppväxt är så tätt sammansvetsade att alla kallar dem Annelinus. Anneli är den vanliga, trista flickan, medan hennes bror är den spännande, ovanligt begåvade pojken som deras släktingar tycker är så märkvärdigt smart och duktig. Trots det hyser Anneli inga agg gentemot sin storebror. Hon tycker nog det är skönt att vara normalbegåvad, för hon ser hur Linus ibland påverkas negativt av sin intelligens. Han verkar bland annat lida av tvångstankar. Han vill rädda världen, och det kan man göra med hjälp av utomjordingarnas teknologi.

Han är mycket intresserad av rymden och tanken på att det kan finnas utomjordingar, och det fyller till sist hela hans tankegångar. Under hans och Annelis utflykter i de jämtländska skogarna - de bor i fjällen - så får de vara med om diverse mystiska saker. Finns det spöken uppe vid fäbodarna?

Linus stormtrivs bland spökena och rymdvarelserna, och vill inte hellre än att bli en del av dem. Hur det ska gå till - om de ens finns på riktigt och inte bara i Linus vilt skenande fantasier - är en fråga som gör att man fortsätter läsa till slutet. Hur ska det gå för Linus?

Det är som sagt var kanske inte en bok för lite äldre, men för ungdomar är det en fängslande och lite ovanlig historia. Ett stort plus för att den utspelar sig i mitt älskade Jämtland, så att man får resa tillbaka dit varje gång man öppnar boken!

Recension 11 - Afrikas gröna berg

ÄventyrPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:21:32

Titel: Afrikas gröna berg (orig. Green Hills of Africa)

Författare: Ernest Hemingway

Antal sidor: 206

Förlag och år: Albert Bonniers Förlag, 1981



------------------------------


Jag har mig veterligen aldrig läst något av Hemingway, och tänkte att man ju måste ha gjort det under sin levnad, så jag satte mig ner med "Afrikas gröna berg". Den såg hemtrevlig ut på framsidan, och jag gillar böcker som skildrar naturupplevelser.

Men jag vill nog ha en riktig story också, en handling. För "Afrikas gröna berg" var bara en enda lång naturskildring. Man får följa Hemingway under hans jakter i Afrika. Det känns som om man förflyttats tillbaka flera generationer, för sättet på vilket de jagar och ser jakten på, ter sig väldigt gammalmodig enligt mig. Men så är ju boken ganska gammal - och vad vet jag, det kanske ser ut så inom jakten idag också. Att man jagar för att få den största bocken med de ståtligaste hornen. Hondjur slipper undan, och ungdjur också, men inte de stackars hanarnar. Och får jägaren tag på en fin bock med vackra horn, så är han bara nöjd så länge ingen annan lyckas fälla en större bock. Då börjar jakten om igen.

Under hela boken är Hemingway på jakt på den ståtliga kudun. Inga andra djur duger, men jagar dem, det gör han ändå. Lejon, noshörningar, ja allt. När han så äntligen får sin kudu så tror man att han ska vara nöjd och boken kanske ta en annan riktning, få en handling, men då börjar bara jakten om igen. Som sagt var.

Det är inte förrän på sista sidan som boken får en någorlunda intressant twist, och man får en aning om varför Hemingway skrev den överhuvudtaget. Men det är seg läsning tills dess, och inte tillräckligt intressant ens för en naturälskare. Tvärtom. Att läsa en hel bok som beskriver jakten på jordens vackra djur för nöjes skull - även om köttet och allt tas till vara - är inte särskilt underhållande för mig.

Det är nog en grabbig bok för grabbiga personer. Jag brukar se mig som en äkta tomboy, som lekte med bilar, förde låtsaskrig och spionerade på folk när jag var liten - men det här var nog i grabbigaste laget. Eller åtminstone det tristaste.

Recension 10 - Din vredes dag

DramaPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:18:41

Titel: Din vredes dag

Författare: Barbara Winckelmann

Antal sidor: 262

Förlag och år: Bokförlaget Bra Böcker, 1977

----------------------------------------------------------------------------------------------

När jag började läsa "Din vredes dag" tänkte jag med ens att det skulle bli en lång bok att läsa. Inte på grund av dess sidantal, utan för att språket var svårt att läsa. Gammal finsk/svensk dialekt från 1700-talet, skrivet så som det uttalades, en rotvälska gjord på en blandning av svenska, finska och tyska. Själva historien verkade inte heller lovande. Jag älskar historia, men är inte intresserad av gamla svenska eller finska krig.

Men jag kom efter ett tag på att om man ger sig tid att läsa och uttyda det som bokens personligheter sade, så kom en intressant berättelse fram ur det dolda. "Din vredes dag" är en fascinerande skildring av 1700-talets Helsingfors, med alla dess mödor och fröjder. I centrum står rädslan för ryssen, men för mig hamnar den i periferin när jag ögnar igenom de styckena för att åter komma till handlingarna där hjonen Ontrej, Britta, Snikan med flera kämpar sig fram genom livet. Och boken upphör aldrig att komma med vändningar. Först ogillar jag Snikan skarpt, som gör livet snäppet svårare för stackars unga Britta. Men så händer olika saker, som gör att jag tycker synd om henne och till sist önskar henne väl.

Den ständiga kampen mot hungern, som hjonen utkämpar på olika vis, gör att man fysiskt känner suget i magen efter något att äta på. Och de frågor för och emot svenskarna känns lika aktuella idag, bara en kort tid efter att Sannfinländarna rönte framgångar i det finska valet.

"Din vredes dag" är väl värd en stunds läsning då och då!

Recension 9 - Kapplöpningen

ÄventyrPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:13:47

Titel: Kapplöpningen. Amundsen och Scott mot Sydpolen (orig. Kappløpet)

Författare: Kåre Holt

Antal sidor: 242

Förlag och år: Bokförlaget Bra Böcker, 1977


--------------------------------------------------------------------------------------------------


Jag började läsa den här boken för dess omslag och namn. Jag gillar att läsa (och se filmade) berättelser som handlar om hundspann och äventyr i snöiga oländiga marker, främst under nybyggartiden i Alaska och norra Kanada. Med minnesbilder från andra sådana böcker jag läst på lantstället under sena sommarkvällar, i skenet av en gammal lampa och kanske en kopp te och en smörgås, satte jag då tänderna i denna bok.

Men den visade sig genast vara annorlunda, och inte den typ av berättelse jag förväntade mig. Dels var berättarformen annorlunda; det var som en blandning av en roman och en akademisk uppsats. Dels utspelade den sig på Sydpolen (som titeln ju skvallrar om) och innehöll således inga mysiga oändliga skogar, skogarnas vilddjur eller timmerhuggna stugor.

"Kapplöpningen" handlar om kapplöpningen mellan norske Amundsen och brittiske Scott om att vara den förste att nå Sydpolen. Det är mer som en faktabok än en roman, ganska lättläst. Man får definitivt den iskalla känslan av snö och kyla när man läser om förfrusna kroppsdelar och vinande isvindar. Men det som griper mig mest är skildringen av djuren. Hästar och hundar som får kämpa för att överleva, som äter varandra, blir deprimerade och slutar äta helt, ramlar överbord i iskalla havsvågor, fallerr ner i evighetsdjupa issprickor, och helt och hållet utnyttjas av människan för hennes fåfänga lust att vara den som vinner ära och berömmelse när de blir först till Sydpolen. Helt sjukt, jag lider med djuren, som för mer än 100 år sedan dog i dessa vansinniga kapplöpningar.

Recension 8 - Pastor Randollph och fallet ur Nåden

DeckarePosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:10:27

Titel: Pastor Randollph och fallet ur Nåden (orig. Reverend Randollph and the fall from Grace, Inc.)

Författare: Charles Merrill Smith

Antal sidor: 210

Förlag och år: Bra Deckare, 1981


--------------------------------------------------------------------------------------

En hyfsat bra deckare, ovanligt modern trots sin ålder. Den utspelar sig i predikantkretsar, där en amerikansk TV-evangelist blir utsatt för flera mordförsök. Inte så konstigt kanske, med tanke på hur penninghungrig han verkar som hela tiden ber sina församlingsmedlemmar att ge frikostigt i kollekten.

TV-evangelisten vill gå med i ett annat kyrkosamfund, eftersom det skulle se bra ut på hans CV när han nu ska ställa upp i senatorsvalet. Pastor Randollph, som har fått till uppgift att bedöma om TV-evangelisten är lämplig att beviljas inträde i kyrkan, hamnar mitt i smeten när kropparna börjar falla.

Ibland blir man påmind om att boken är 30 år gammal. På en och samma sida (208) får man först läsa den politiskt korrekta åsikten hos en av personerna i boken, Dan. Pastor Randollph har tidigare i boken blivit beskylld för rasism då han vägrade låta en svart teologistudent göra praktik i kyrkan. (Anklagelsen var falsk, då studenten faktiskt inte fick praktikplatsen för att han var lat och obstinat). När han istället låter en ung kvinnlig teologistudent få praktikplatsen, uttrycker Dan sitt nöje över beslutet: "Om dom beklagar sig över Natalie kan vi anklaga dom för manschauvenism."

Några rader nedanför raseras bokens ädelhet och politiska korrekthet, då studenten får veta varför hon fick platsen:

"Du är bäst i klassen. Du är klyftig, och smart också. Du är snygg. Du är trevlig."

Snygg? Manschauvenism kallar jag det att en kvinnas utseende spelar roll vid besättningen av en praktikplats.

Nåväl. Naturligtvis är det pastor Randollph, och inte polisen som jobbar på fallet, som löser gåtan och kommer på vem mördaren är. Det är tyvärr inte en stor överraskning. Ett lite oinspirerande slut på en annars okej historia.

Recension 7 - Regnbågsormens land

ÄventyrPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:02:48

Titel: Regnbågsormens land. En roman från Australien (orig. The Dreaming. A novel of Australia)

Författare: Barbara Wood

Antal sidor: 466

Förlag och år: AB Bokförlaget Viva, 1991

------------------------------------------------------

Jag gjorde som man säger att man inte ska göra - dömde hunden efter håren, eller "the book by its cover". Vid första, och andra och även tredje anblicken tyckte jag boken verkade ganska trist, inte i min smak. Den liksom osade kärleksroman, med en kvinna på framsidan som drömmande och innerligt blickar in i … fjärran? Historien? Rymden …?

Men så började jag läsa och jag var fast direkt. Visst förekommer lite kärlek, men inte så att det blir det primära i handlingen. Nej, det är en äventyrsroman, en sorts westernhistoria som utspelar sig i Australien istället för USA och med aboriginer istället för "native Americans". Jag älskar western, särskilt nybyggarhistorier, så detta föll mig rätt i smaken.

Boken handlar om Joanna, en ung engelsk tjej som på 1800-talet reser till Australien för att försöka häva sin mors förbannelse som verkar ha övergått till henne när modern dog. Joannas morföräldrar bodde länge i Australien och det verkar som om det var då Joannas mor drog på sig en aboriginisk förbannelse, en s.k. giftsång, som till sist tog död på henne. Nu fruktar Joanna att samma giftsång har gått över till henne. Hon måste häva den innan hon går samma öde till mötes som hennes mor.

Det som skulle vara en kort visit på kanske några månader för att finna sina rötter och därmed roten till det onda, blir till en livslängd i Australien, med man och barn och hela faderullan. Joanna och hennes familj råkar ut för både det ena och det andra, både roligt och tråkigt, och precis som dem har man själv inte en trist stund när man läser om deras öden.

Det var ett behagligt och spännande slut, som jag inte ska avslöja. Man blir inte besviken av att läsa "Regnbågsormens land". Om skildringen av aboriginerna är korrekt eller inte vet jag inte, men man får intrycket av att det kanske är så. I alla fall stänger man igen boken med en känsla av att man vet mer om dessa människor med sina seder och bruk.

Recension 6 - Det är aldrig för sent att dö, 1976

DeckarePosted by Emma Elliott Wed, August 24, 2011 20:07:31

Titel: Det är aldrig för sent att dö (original You're never too old to die)

Författare: Arthur D. Goldstein

Förlag: Bra Böcker AB, 1976

Antal sidor: 209

Trots ett ganska trist omslag (det var nog ganska häftigt på 70-talet …) så fann jag titeln mycket lockande. Allt som handlar om ond, bråd död är ju underhållande, hur ledsamt det än låter.

Och jag tyckte det var mycket angenämt att läsa "Det är aldrig för sent att dö". Det var inte alltför spännande, inte alltför trist - lagom, perfekt för den svenska läsgommen!

Jag vet inte hur gammal författaren var när han skrev boken, men man får en känsla av att den skrevs av en äldre person, för äldre personer, om äldre personer. Den utspelar sig nämligen på ett ålderdomshem, där gamlingarna trillar av pinn av andra orsaker än ålder.

Tyvärr är det inte någon som tror det förutom en kär gammal dam, som också hon går och dör. Men hennes vänner på hemmet vill göra henne en sista tjänst och börjar luska i de i deras ögon oförklarliga dödsfallen.

Det är en mysig stämning á la "Mord och inga visor", och man sitter och hoppas att gamlingarna ska få upprättelse för alla gånger de blivit kallade gaggiga galningar. Lösningen på deras fall är inte jätteförvånande, men man blir glad av den å deras vägnar.

Recension 5 - Domens dag, 1980

ThrillersPosted by Emma Elliott Tue, August 16, 2011 19:08:57

Titel: Domens dag (original: Day of Judgment)

Författare: Jack Higgins

Förlag: Bonniers, 1980

Antal sidor: 263

Jag började läsa denna bok med skepticism. Av omslagets text att döma, var det inte min sorts bok - kalla kriget, västtyska och östtyska soldater, amerikanska CIA-agenter och hjärntvättning. Jag har aldrig varit mycket för den thriller-genren, agenthistorier. Men jag tänkte ge boken en chans, den kanske skulle överraska mig.

Det gjorde den inte. Den var okej, hade sina spännande moment, men främst befäste den min inställning att böcker om agenter inte är så lockande.

"Domens dag" handlar om fader Conlin och en underjordisk organisation som hjälper människor att fly undan kriget. Conlin kidnappas - av tyskarna, så klart, agentgenrens eviga bad boys - som har en avhoppad amerikansk hjärntvättare på sin sida. Med hans hjälp är planen att fader Conlin falskeligen ska tvingas erkänna för världen att han bistått USA och i synnerhet CIA med sin hjälp.

I samma veva som hjärntvätten pågår, är Conlins vänner i full gång med att försöka frita honom. Det är det som får mig att fortsätta läsa. Jag vill se om de lyckas. Om de gör det? Det får du ta reda på själv, om boken verkar vara din typ av förströelse! Om inte, kan du höra av dig så får du veta!

Next »