Antikvariatet

Antikvariatet

Om Antikvariatet

Antikvariatet är en blogg om gamla böcker!

Jag hittar bortglömda gamla böcker i min pappas bibliotek, i second hand-butiker och på loppisar, och i ett och annat antikvariat. Boklådor är bokskatter!

Om jag hittar en bok som på något sätt väcker inspiration och läslust hos mig - eller gör mig arg eller uttråkad, eller vad som helst! - så hittar ni den på Antikvariatet!

Recension 2 - Månhunger, 1991

Science fictionPosted by Emma Elliott Wed, March 09, 2011 12:39:06

Titel: Månhunger (original: The Hungry Moon)

Författare: Ramsey Campbell

Förlag: Bokklubben Bra Spänning, 1991

Antal sidor: 420

“Månhunger” läste jag sommaren 2009. Jag hittade den i fars bibliotek och valde den för att både titeln och omslaget var lockande och utlovade spänning. Jag föredrar spänning framför t.ex. romantik.

Nå, med “Månhunger” fick jag spänning på 420 sidor. Den första halvan var mest spännande, måste jag säga. Efteråt börjar man nämligen lista ut hur saker och ting ligger till, och då försvinner spänningen lite grann.

“Månhunger” är en science fictionhistoria som handlar om Moonwell, en liten by i norra England, där det bor ett monster i en grotta. Monstret dyrkas i en druidisk månritual för att blidka det.

En grupp kristna med en pastor i täten kommer så småningom till byn och den store evangelisten ska minsann driva ut monstret för att förhindra avgudadyrkan. Han klättrar ner grottan och när han kommer upp igen oskadd, verkar han ha lyckats med att förgöra monstret.

Så långt är det en riktigt spännande bok. Men det är när pastorn börjar bete sig underligt kort senare, som åtminstone jag tycker att spänningen försvinner. Då begriper man nämligen vad monstret var för något, och jag tyckte att det var lite löjligt. Spänningen för mig ligger i det okända, och när det väl har avslöjats, är det inte lika kul längre. Det är klart att det okända måste avslöjas för att en bok ska ha en mening, men jag vill inte att det avslöjas lika tidigt som i “Månhunger”. Man läser ju t.ex. en deckare för att man vill klura ut vem mördaren är. Om det avslöjas halvvägs genom boken, kan man lika gärna sluta läsa.

Men det gjorde jag inte. Jag föredrar att läsa klart en bok om jag väl börjat läsa den, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen av en bok. Inget att klaga på grammatiskt sett, den var bra översatt. Jag föredrar att läsa engelskspråkiga författare på engelska, för att en del av historien försvinner i översättningen, men “Månhunger” var bra översatt tycker jag. Jag har i och för sig inte läst den på engelska, men texten var sådan att det inte verkade som om översättningen kunde ha varit bättre. Inga konstiga uttryck som gör sig bättre på engelska än svenska, inga underliga meningsuppbyggnader.

Slutet var bra, mitten var okej, men bäst var den första halvan av “Månhunger”. Spänning och skräck när den är som bäst!