Antikvariatet

Antikvariatet

Om Antikvariatet

Antikvariatet är en blogg om gamla böcker!

Jag hittar bortglömda gamla böcker i min pappas bibliotek, i second hand-butiker och på loppisar, och i ett och annat antikvariat. Boklådor är bokskatter!

Om jag hittar en bok som på något sätt väcker inspiration och läslust hos mig - eller gör mig arg eller uttråkad, eller vad som helst! - så hittar ni den på Antikvariatet!

Recension 11 - Afrikas gröna berg

ÄventyrPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:21:32

Titel: Afrikas gröna berg (orig. Green Hills of Africa)

Författare: Ernest Hemingway

Antal sidor: 206

Förlag och år: Albert Bonniers Förlag, 1981



------------------------------


Jag har mig veterligen aldrig läst något av Hemingway, och tänkte att man ju måste ha gjort det under sin levnad, så jag satte mig ner med "Afrikas gröna berg". Den såg hemtrevlig ut på framsidan, och jag gillar böcker som skildrar naturupplevelser.

Men jag vill nog ha en riktig story också, en handling. För "Afrikas gröna berg" var bara en enda lång naturskildring. Man får följa Hemingway under hans jakter i Afrika. Det känns som om man förflyttats tillbaka flera generationer, för sättet på vilket de jagar och ser jakten på, ter sig väldigt gammalmodig enligt mig. Men så är ju boken ganska gammal - och vad vet jag, det kanske ser ut så inom jakten idag också. Att man jagar för att få den största bocken med de ståtligaste hornen. Hondjur slipper undan, och ungdjur också, men inte de stackars hanarnar. Och får jägaren tag på en fin bock med vackra horn, så är han bara nöjd så länge ingen annan lyckas fälla en större bock. Då börjar jakten om igen.

Under hela boken är Hemingway på jakt på den ståtliga kudun. Inga andra djur duger, men jagar dem, det gör han ändå. Lejon, noshörningar, ja allt. När han så äntligen får sin kudu så tror man att han ska vara nöjd och boken kanske ta en annan riktning, få en handling, men då börjar bara jakten om igen. Som sagt var.

Det är inte förrän på sista sidan som boken får en någorlunda intressant twist, och man får en aning om varför Hemingway skrev den överhuvudtaget. Men det är seg läsning tills dess, och inte tillräckligt intressant ens för en naturälskare. Tvärtom. Att läsa en hel bok som beskriver jakten på jordens vackra djur för nöjes skull - även om köttet och allt tas till vara - är inte särskilt underhållande för mig.

Det är nog en grabbig bok för grabbiga personer. Jag brukar se mig som en äkta tomboy, som lekte med bilar, förde låtsaskrig och spionerade på folk när jag var liten - men det här var nog i grabbigaste laget. Eller åtminstone det tristaste.

Recension 9 - Kapplöpningen

ÄventyrPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:13:47

Titel: Kapplöpningen. Amundsen och Scott mot Sydpolen (orig. Kappløpet)

Författare: Kåre Holt

Antal sidor: 242

Förlag och år: Bokförlaget Bra Böcker, 1977


--------------------------------------------------------------------------------------------------


Jag började läsa den här boken för dess omslag och namn. Jag gillar att läsa (och se filmade) berättelser som handlar om hundspann och äventyr i snöiga oländiga marker, främst under nybyggartiden i Alaska och norra Kanada. Med minnesbilder från andra sådana böcker jag läst på lantstället under sena sommarkvällar, i skenet av en gammal lampa och kanske en kopp te och en smörgås, satte jag då tänderna i denna bok.

Men den visade sig genast vara annorlunda, och inte den typ av berättelse jag förväntade mig. Dels var berättarformen annorlunda; det var som en blandning av en roman och en akademisk uppsats. Dels utspelade den sig på Sydpolen (som titeln ju skvallrar om) och innehöll således inga mysiga oändliga skogar, skogarnas vilddjur eller timmerhuggna stugor.

"Kapplöpningen" handlar om kapplöpningen mellan norske Amundsen och brittiske Scott om att vara den förste att nå Sydpolen. Det är mer som en faktabok än en roman, ganska lättläst. Man får definitivt den iskalla känslan av snö och kyla när man läser om förfrusna kroppsdelar och vinande isvindar. Men det som griper mig mest är skildringen av djuren. Hästar och hundar som får kämpa för att överleva, som äter varandra, blir deprimerade och slutar äta helt, ramlar överbord i iskalla havsvågor, fallerr ner i evighetsdjupa issprickor, och helt och hållet utnyttjas av människan för hennes fåfänga lust att vara den som vinner ära och berömmelse när de blir först till Sydpolen. Helt sjukt, jag lider med djuren, som för mer än 100 år sedan dog i dessa vansinniga kapplöpningar.

Recension 7 - Regnbågsormens land

ÄventyrPosted by Emma Elliott Mon, July 23, 2012 21:02:48

Titel: Regnbågsormens land. En roman från Australien (orig. The Dreaming. A novel of Australia)

Författare: Barbara Wood

Antal sidor: 466

Förlag och år: AB Bokförlaget Viva, 1991

------------------------------------------------------

Jag gjorde som man säger att man inte ska göra - dömde hunden efter håren, eller "the book by its cover". Vid första, och andra och även tredje anblicken tyckte jag boken verkade ganska trist, inte i min smak. Den liksom osade kärleksroman, med en kvinna på framsidan som drömmande och innerligt blickar in i … fjärran? Historien? Rymden …?

Men så började jag läsa och jag var fast direkt. Visst förekommer lite kärlek, men inte så att det blir det primära i handlingen. Nej, det är en äventyrsroman, en sorts westernhistoria som utspelar sig i Australien istället för USA och med aboriginer istället för "native Americans". Jag älskar western, särskilt nybyggarhistorier, så detta föll mig rätt i smaken.

Boken handlar om Joanna, en ung engelsk tjej som på 1800-talet reser till Australien för att försöka häva sin mors förbannelse som verkar ha övergått till henne när modern dog. Joannas morföräldrar bodde länge i Australien och det verkar som om det var då Joannas mor drog på sig en aboriginisk förbannelse, en s.k. giftsång, som till sist tog död på henne. Nu fruktar Joanna att samma giftsång har gått över till henne. Hon måste häva den innan hon går samma öde till mötes som hennes mor.

Det som skulle vara en kort visit på kanske några månader för att finna sina rötter och därmed roten till det onda, blir till en livslängd i Australien, med man och barn och hela faderullan. Joanna och hennes familj råkar ut för både det ena och det andra, både roligt och tråkigt, och precis som dem har man själv inte en trist stund när man läser om deras öden.

Det var ett behagligt och spännande slut, som jag inte ska avslöja. Man blir inte besviken av att läsa "Regnbågsormens land". Om skildringen av aboriginerna är korrekt eller inte vet jag inte, men man får intrycket av att det kanske är så. I alla fall stänger man igen boken med en känsla av att man vet mer om dessa människor med sina seder och bruk.

Recension 4 - Den vita puman, 1994

ÄventyrPosted by Emma Elliott Tue, May 17, 2011 19:42:52

Titel: Den vita puman

Originaltitel: The White Puma

Författare: R.D. Lawrence

Antal sidor: 109

Det Bästas Bokval, 1994

---------------------

Denna bok hittade jag på flygmuseet i Söderhamn sommaren 2010. Den låg på ett bord där en skylt fanns som talade om att man fick ta för sig av litteraturen, om man lovade att inte lämna tillbaka den! Så det gjorde jag, och jag valde en volym av Det Bästas Bokval. Jag tycker att det är mysig sommarläsning, och jag blev inte besviken. Volym 175 innehåller fyra berättelser, “Blod och vin”, “Den vita puman”, “Döden i vitögat” och “Kai ler igen”. Den berättelse som fångade mitt intresse mest var “Den vita puman”.

“Den vita puman” handlar om en familj pumor i vildmarken i Kanada. En hänsynslös och penningstinn tjuvjakt bedrivs i området, och pumorna är inte förskonade, snarare tvärtom. Att skjuta en puma anses vara grädde på moset och ger en hög status bland männen som är involverade i jakten på djur och deras kroppsdelar.

När något så ovanligt som en vit puma föds, blir det naturligtvis extra uppståndelse och det är flera personer som är intresserade av att ta det ståtliga djurets liv för sin egen status skull. Till tjuvjägarnas stora förtret får djurrättsaktivister nys om vad som händer, och de börjar att göra livet surt för tjuvjägarna. Mitt i dramatiken en av jägarna får vara med om en sällsam händelse som omvänder honom, och han börjar hjälpa djurrättskämparna.

“Den vita puman” är en väldigt dramatisk och för mig som älskar djur tårdrypande historia, men med risk för att avslöja för mycket, så är slutet gott för både mig och djuren. Jag älskar naturbeskrivningarna, man känner verkligen att man befinner sig mitt i skogen tillsammans med puman.

“Den vita puman” är en spännande och detaljrik berättelse som är till behållning inte bara för djurälskare, utan för äventyrsälskare!