Antikvariatet

Antikvariatet

Om Antikvariatet

Antikvariatet är en blogg om gamla böcker!

Jag hittar bortglömda gamla böcker i min pappas bibliotek, i second hand-butiker och på loppisar, och i ett och annat antikvariat. Boklådor är bokskatter!

Om jag hittar en bok som på något sätt väcker inspiration och läslust hos mig - eller gör mig arg eller uttråkad, eller vad som helst! - så hittar ni den på Antikvariatet!

Recension 4 - Den vita puman, 1994

ÄventyrPosted by Emma Elliott Tue, May 17, 2011 19:42:52

Titel: Den vita puman

Originaltitel: The White Puma

Författare: R.D. Lawrence

Antal sidor: 109

Det Bästas Bokval, 1994

---------------------

Denna bok hittade jag på flygmuseet i Söderhamn sommaren 2010. Den låg på ett bord där en skylt fanns som talade om att man fick ta för sig av litteraturen, om man lovade att inte lämna tillbaka den! Så det gjorde jag, och jag valde en volym av Det Bästas Bokval. Jag tycker att det är mysig sommarläsning, och jag blev inte besviken. Volym 175 innehåller fyra berättelser, “Blod och vin”, “Den vita puman”, “Döden i vitögat” och “Kai ler igen”. Den berättelse som fångade mitt intresse mest var “Den vita puman”.

“Den vita puman” handlar om en familj pumor i vildmarken i Kanada. En hänsynslös och penningstinn tjuvjakt bedrivs i området, och pumorna är inte förskonade, snarare tvärtom. Att skjuta en puma anses vara grädde på moset och ger en hög status bland männen som är involverade i jakten på djur och deras kroppsdelar.

När något så ovanligt som en vit puma föds, blir det naturligtvis extra uppståndelse och det är flera personer som är intresserade av att ta det ståtliga djurets liv för sin egen status skull. Till tjuvjägarnas stora förtret får djurrättsaktivister nys om vad som händer, och de börjar att göra livet surt för tjuvjägarna. Mitt i dramatiken en av jägarna får vara med om en sällsam händelse som omvänder honom, och han börjar hjälpa djurrättskämparna.

“Den vita puman” är en väldigt dramatisk och för mig som älskar djur tårdrypande historia, men med risk för att avslöja för mycket, så är slutet gott för både mig och djuren. Jag älskar naturbeskrivningarna, man känner verkligen att man befinner sig mitt i skogen tillsammans med puman.

“Den vita puman” är en spännande och detaljrik berättelse som är till behållning inte bara för djurälskare, utan för äventyrsälskare!

Recension 3 - Odjuret, 1970

DeckarePosted by Emma Elliott Tue, May 17, 2011 19:38:28

Titel: Odjuret

Författare: Ulla Trenter

Antal sidor: 198

Albert Bonniers Förlag, 1970

---------------------

Ännu en bok hittad i min fars bibliotek. Första intrycket: trist omslag trots den spännande titeln. Men jag gav boken en chans, för man ska ju inte döma hunden efter håren, eller på engelska “a book by its cover”. Och jag blev glatt överraskad!

“Odjuret” är en detektivroman som utspelar sig i Stockholm i allmänhet och på NK i synnerhet. Huvudpersonen, fotografen Harry Friberg, är ute på vårpromenad när han vandrar rakt in i ett mysterium med ingredienser som svarthandel med antikviteter, mord och en rar gammal dam som bor i en stuga mitt i ingenstans.

Det är en mysigt skriven bok med ett språk som är tämligen ålderdomligt, trots att författaren på omslagsbilden verkar vara en för sin tid modern ung kvinna. Jag förvånas på vissa ställen där texten blir lite väl gammalmodig, med strofer som beskriver forna tiders kvinnosyn. Exempel från sidan 28: “På kvinnors och hundars sätt lydde hon vant på bestämd order …”, en mening som handlar om en kvinna i berättelsen, Astrid, som annars är en modern kvinna med en viktig position inom NK:s organisation.

Jag blir positivt överraskad av att boken tar upp ett kärt ämne för mig, nämligen den svarta handeln med antikviteter, som är ett viktigt och stort problem inom arkeologin, som jag har studerat. Det är något som jag önskar belyses mer och får en större juridisk status. I Italien tas problemet på allra största allvar, där en speciell antikvitetsavdelning inom poliskåren har startats för att bara arbeta med antikviteter stulna från museer, arkeologiska utgrävningsplatser och platser som inte ens har undersökts arkeologiskt ännu. Så det blev jag mycket glad över att hitta i “Odjuret”.

Jag skulle definitivt rekommendera “Odjuret” till en vän, det var mysig läsning om kvällarna!

Recension 2 - Månhunger, 1991

Science fictionPosted by Emma Elliott Wed, March 09, 2011 12:39:06

Titel: Månhunger (original: The Hungry Moon)

Författare: Ramsey Campbell

Förlag: Bokklubben Bra Spänning, 1991

Antal sidor: 420

“Månhunger” läste jag sommaren 2009. Jag hittade den i fars bibliotek och valde den för att både titeln och omslaget var lockande och utlovade spänning. Jag föredrar spänning framför t.ex. romantik.

Nå, med “Månhunger” fick jag spänning på 420 sidor. Den första halvan var mest spännande, måste jag säga. Efteråt börjar man nämligen lista ut hur saker och ting ligger till, och då försvinner spänningen lite grann.

“Månhunger” är en science fictionhistoria som handlar om Moonwell, en liten by i norra England, där det bor ett monster i en grotta. Monstret dyrkas i en druidisk månritual för att blidka det.

En grupp kristna med en pastor i täten kommer så småningom till byn och den store evangelisten ska minsann driva ut monstret för att förhindra avgudadyrkan. Han klättrar ner grottan och när han kommer upp igen oskadd, verkar han ha lyckats med att förgöra monstret.

Så långt är det en riktigt spännande bok. Men det är när pastorn börjar bete sig underligt kort senare, som åtminstone jag tycker att spänningen försvinner. Då begriper man nämligen vad monstret var för något, och jag tyckte att det var lite löjligt. Spänningen för mig ligger i det okända, och när det väl har avslöjats, är det inte lika kul längre. Det är klart att det okända måste avslöjas för att en bok ska ha en mening, men jag vill inte att det avslöjas lika tidigt som i “Månhunger”. Man läser ju t.ex. en deckare för att man vill klura ut vem mördaren är. Om det avslöjas halvvägs genom boken, kan man lika gärna sluta läsa.

Men det gjorde jag inte. Jag föredrar att läsa klart en bok om jag väl börjat läsa den, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen av en bok. Inget att klaga på grammatiskt sett, den var bra översatt. Jag föredrar att läsa engelskspråkiga författare på engelska, för att en del av historien försvinner i översättningen, men “Månhunger” var bra översatt tycker jag. Jag har i och för sig inte läst den på engelska, men texten var sådan att det inte verkade som om översättningen kunde ha varit bättre. Inga konstiga uttryck som gör sig bättre på engelska än svenska, inga underliga meningsuppbyggnader.

Slutet var bra, mitten var okej, men bäst var den första halvan av “Månhunger”. Spänning och skräck när den är som bäst!

Recension 1 - Så dog Annabel Lee, 1985

RomanerPosted by Emma Elliott Thu, February 03, 2011 20:27:00

Titel: Så dog Annabel Lee (original: The name of Annabel Lee)

Författare: Julian Symons

Förlag: Berghs förlag AB, 1985

Antal sidor: 220

Jag hittade “Så dog Annabel Lee” i min fars bibliotek i mina föräldrars hus i norra Jämtland. Hans bibliotek är en skattkammare om man gillar gamla och kanske inte helt okända böcker. Han köper dem i bibliotek, ropar in dem på auktioner, och håller ögonen öppna när han går i affärer.

Nå, jag läste “Så dog Annabel Lee” sommaren 2010 när jag och min familj semestrade i mina föräldrars hus. Jag försöker alltid hinna läsa åtminstone ett par böcker när vi är där. Nu hann jag bara en och en halv bok, för när man har en bebis att ta hand om hinner man inte alltid med sig själv och sina egna intressen.

“Så dog Annabel Lee” av Julian Symons var den jag hann läsa ut. Jag blev intresserad av den eftersom baksidan utlovade mysteriet om hur en viss Annabel Lee dog. En spännande deckare är ju den perfekta avslappningen på sommarsemestern!

Ett par generella intryck av “Så dog Annabel Lee”:

* Översättningen kunde bitvis vara bättre, men den var okej. Man märker att originalspråket är engelska, för vissa uttryck verkar ha översatts direkt och låter bättre på engelska än på svenska. Exempel från sidan 23: - Antag att jag föreslog att vi skulle ta en tripp, skulle du då vara med på det? - Ta en tripp? Åh, du menar LSD. Andra exempel på enstaka ord, från sidorna 59 och 59: juvelshop, äteri.

* Den var ibland visuellt irriterande, när det fattades bindestreck. Exempel från sidan 11: - Är det ett Off-Broadway sällskap? (bindestreck borde enligt min mening finnas mellan Broadway och sällskap, min anm.). Ett annat exempel från sidan 60: West End skådespelerskor (bindestrecket borde enligt min mening finnas mellan End och skådespelerskor, min anm.)

Jag började läsa med höga förhoppningar om en bra deckare, men efter ett par kapitel gick läsningen trögt. Jag brukar ge en bok några kapitel för att se om den blir mer intressant efter ett tag.

“Så dog Annabel Lee” är historien om Dudley, en ung universitetslektor som träffar en karismatisk, charmig ung dam, Annabel Lee, som efter en tids intensivs dejtande plötsligt försvinner. Man får följa Dudleys sökande efter henne i USA och England, och hela tiden väntar man på att han ska hitta henne död. Titeln skvallrar ju faktiskt om det.

Boken började bra, men efter ett tag läste jag mer för att jag avskyr att inte läsa ut en bok, än för att historien var spännande. Jag ögnade igenom texten ganska ofta bara för att komma till slutet så att jag fick veta hur boken slutade. Slutet var förresten det bästa i hela boken, oväntat och abrupt! Annabel var verkligen en mycket mystisk person. Så på det hela stora var “Så dog Annabel Lee” värd att läsas, bara för det bra slutet.

« Previous